Ja alltså, vi är ingen utställningskennel. Men man måste ju erkänna att det är kul när det går bra! Vi visar ju hundarna för en form av avelsutvärdering samt för att få en bedömning på hundarna vi föder upp eller ska avla på. I år har det blivit många utställningar för oss, som annars går på ungefär en eller kanske max två per år. Hittills har vi hunnit med hela 4 utställningar och ska delta på ca 2-3 till. Men det räknar jag som ett exremår. Samtidigt har det ju gått bra, vilket givetvis gör vem som helst taggad till att visa mer! 

I Furudal visades Polly för första gången i officiel klass, tidigare hade hon visats i valpklass som gick lite sådär. Då blev Polly bäst i rasen och fick sitt första CERT (för att bli champion behöver man tre CERT, certifikat). Så då bestämde jag mig för att visa henne på några till. Då ställdes hon först i Ånnaboda och fick r-cert (reserc certifikat). Sedan ställdes hon i Bollnäs och blev återigen BIR, bäst i rasen. På den utställningen blev även Haskii BIM, bäst i motsatt kön. Så då fick hon sitt andra CERT. Då behövdes endast ett till så jag bestämde mig för att visa henne på en SKK utställning, men anmälde för säkerhets skull till två. På första utställningen i Köping blev hon bästa brukstik med CK och tredje bästa tik och fick därför sitt sita CERT och fick däri sitt championat! 

Vi är sjukt stolta, lite sådär väl malliga kanske. Både för att vi har vår första champion men också för resultaten hon har fått. Att få ett championat på endast 4 utställningar där man även har blivir BIR på två av dom, tycker jag är otroligt bra! Samtidigt älskar Polly att gå på utställning. Hon liksom tycker att det är super roligt att springa runt i en ring och stå rakt upp och ner och visa upp sig! 

Polly kommer att ställas på några utställningar i år igen, mest för skojs skull. Men sedan är nog hennes utställnings karriär över och vi får sattsa på något annat istället. Just nu börjar jag fundera på att träna viltspår med några av hundarna och kanske även tävla i det, för säsongerna man inte kan träna eller tävla drag! Så vi får se, kanske får vi en viltspårschampion om något år! Oavsett vad är det kul att ha mål och känna sig duktig och uppskattad!

/Eliza 

För det första så kan vi nu meddela att Telli löper! Så hon kommer paras inom två veckor. Passande nog såg vi första blodet på Mors dag. Men vi tror att hon började redan någon dag innan men det är svårt att se blodet i början. 

Sedan är ju Demon här, hanen som ska bli pappa till Tellis valpar. Vi passade på att ta hem honom medan Lone var i Sverige så att de kunde i lugn och ro lära känna varandra och slippa stress runt parningen. Det är väldigt kul att lära känna honom och här kommer en egen liten beskrivning av honom. 

Demon är en stor hane med en otroligt härlig mentalitet. När han först kom hit blev han lite stressad, vilket är förståligt då han annars bara bor med hanar och han kom till ett helt nytt ställa fullt av både tikar men också löptikar samt många hundar. Ett ställe som han aldrig varit på med människor han inte känner. Själva stressen var förväntad men sättet han visade och hanterade stressen på var intressant. Många hundar som hade blivit utsatta för liknande stress hade nog gjort en av två saker, antingen blivit mycket passiva men med en mental stress eller visat fysiska stressymtom i form av att till exempel skaka i kroppen, hoppa, skälla, springa runt osv. Demon hanterade stressen genom att nyfiket försöka hälsa på alla hundarna, springa runt och upptäcka omgivningen och direkt ty sig till oss. Även om man ser att han inte är helt avslappnad ibland så är han väldigt lugn och trygg i sitt beteende. Det finns inget ont i honom alls och han är så trygg, snäll och go! Han är väldigt intresserad av Telli som han får gå med nu. Telli är vår hund som fungerar bäst med andra hundar av alla så även på det sättet så fungerar det mycket bra! De två har blivit mycket förtjusta i varandra. Telli kan däremot tycka att han är lite jobbig ibland när han är i hennes rumpa jämt, så då säger hon ifrån, och han ser liksom ledsen och sårad ut av hennes avhysningar. Stackars pojk, det kan inte vara lätt att vara hanhund. Sedan hjälper det nog inte heller att Polly höglöper. 

Andra saker vi har märkt med Demon är att han är mycket miljöstark när man är ute med honom. Väldigt framåt och nyfiken på allt, precis som en Samojed ska med andra ord! Han är lyhörd och lättsam i koppel och stark och duktig i selen! Vi har provat honom i spannet två gånger hittils och han jobbar duktigt. 

Något vi alltid har uppskattat med Telli är hennes intresse för vatten, hon badar mer än gärna och kan även simma, Demon verkar även han ha ett intresse för vatten och undviker verkligen inte pölarna utan verkar tycka om att traska runt i alla pölar och åar. Det tycker vi om då det är ett perfekt sätt att svalka sig på barmakssäsongen samt en nyttig och rolig aktivitet på sommaren. 

Så ja, samanfattningen på Demon är att han är en mycket trevlig, lugn och behaglig hund. Precis det vi ville ha! Vi hade ju givetvis träffat honom innan en del men det är extra kul att få verkligen lära känna honom. Men sedan har han ett mycket gott driv i arbetet vilket är mycket viktigt för oss! 

Vi vill ju ha hundar som tål mycket belastning både psykiskt men även fysiskt i dragarbetet. De ska ha mycket arbetsvilja och kunna arbeta under långa pass utan att tappa fokus. Därför är det bra med hundar med ett jämt temperament och god arbetsmoral! Samtidigt måste hundarna även klara av en vardag med andra hundar, olika miljöer, människor och allt vad livet erbjuder och utmanar med. Därför tittar vi på föräldradjurens olika egenskaper och styrkor för att kompletera båda föräldrarna till att få ut goda egenskaper hos valparna. 

Vi tror att detta kommer att bli mycket bra valpar! Så nu får vi alla hålla tummarna för att allt går som det ska! 

Efter  flera månaders total tystnad har tikarna ängligen börjat att löpa! Vi ska ju, som många vet, para vår Telli nu detta löp! Först ut är Polly samt att vi tror att Chilli löper, men hon är rätt svår att se på då hon inte blöder den första halvan. Men det har vi lärt oss hittills :) 

Så när som helst borde Telli börja löpa! 

Så som många vet bor ju hanen, Demon, som ska bli pappa till våra valpar, i Danmark. Så det är ju alltid lite trixigt om hur man ska göra med var och hur, men främst NÄR så att man inte missar höglöpet! Men nu var Lone, ägaren, lämpligt nog i Sverige över denna vecka så vi bestämde helt enkelt att ta hem fina Demon till oss så att det inte ska bli några problem med det. Så på lördag ska vi få hem honom hit! Det ska bli jätte kul att lära känna honom ordentligt under några veckor!!! För dem som är intresserad av valp från kullen och har vägarna förbi kan ju passa på att få träffa Demon själva under tiden han är här. Vi tar dock inte emot besök under höglöpen för att inte stressa hundarna mer. 

Vi ser otroligt mycket fram emot denna kull och det är så kul att få så stor respons från folk! Vi tror på det vi gör och vi gör alltid vårt bästa gällande avel och omvårdnad av hundarna! Så ibland är det skönt att få lite beröm för allt jobb man har lagt ner :) 

Så nu håller vi tummarna för att allt ska gå smidigt, att Telli sätter igång snart och att parning, dräktighet och valpning ska gå så smidigt som möjligt! Däremot vet jag att Telli kommer att bli en fantastisk mamma då hon redan har varit det för en kull, Actiniderna (vår senaste kull). Hon födde dem visserligen inte men hon tog fullt ansvar över dem redan från 5 veckors ålder fram tills, ja idag. 

Bilden över är på Telli och fröken rosa "Yrsa"! 
Foto: Erica Ericsson 

Nu är det snart dags för utställning igen. Vilket jag, tro det eller ej, känner ganska negativt inför. Inte för att jag inte är utställningsmänniska i sig, vilket jag visserligen inte är, utan på grund av människorna som jag ska träffa. Som jag brukar säga, de riktiga domarna är inte den som står i ringen, det är de som står utanför. 
Men varför ska det vara jobbigt då? 

Jo för att mina hundar inte får prata för sig själv! I hundvärlden, åtminstone polarhundsvärlden, så är det aldrig acceptabelt att en hund är arg, irriterad eller rädd och de allra värsta är ju de AGGRESSIVA hundarna! Ja precis! De agressiva. Och mer än ofta får man höra, av hundägare som ser dessa hundar, påståenden så som "varför säger han/hon inte ifrån till sin hund" eller "den personen kan inte kontrollera sin hund" eller helt enkelt "vilken skithund" och liknande. Problemet, som jag ser det, är stämpeln "agressiv hund". 

Vad är en agresstiv hund? Faktum är att det finns inga agressiva hundar, överhuvudtaget. Ingenstanns! Agressivitet är ett beteende som utlöses av en känsla. Alltså, en hund kan inte vara ett beteende. Lika mycket som att en hund inte kan vara glad i perspektivet så som den är brun, en Husky eller ett däggdjur. Glad, ledsen och aggressivitet är uttryck på en känsla, alltså ett beteende som orsakas av detta. För som vi alla vet så har hundar, precis som människor, känslor som påverkar hur de beter sig i olika situationer. Vilken känsla man visar och hur man beter sig beror på många olika faktorer så som identitet, kön, hormonell status, arv, miljö och så vidare. 

Vart kommer då ett agressivt beteende ifrån? Precis som jag nämnde tidigare kommer agressiva beteenden ifrån känslor som uttrycker sig i beteenden. Ca 95% av alla hundar som visar ett sådant beteende gör det utav rädsla. Nu höjer säkert många ögonbrynen och tänker att "nej nej min hund är inte rädd". För människor vägrar att erkänna att ens hund är rädd. För dessa tror att rädsla är att springa och gömma sig med svansen mellan benen och skaka som ett asplöv. Faktum är ju att det stämmer, det är rädsla, men bara en enda del av den. Ett rädslebeteende kan uttrycka sig på två sätt, dessa har ni väl alla hört talas om, fly eller fäktas. Alltså antingen springa ifrån eller slåss för sig själv. Inom flyendet har vi både fysisk flykt, där hunden skapar avstånd till det den är rädd för, men också den pysikiska flykten som kallas för inlärd hjälplöshet. Så nästam all form av agressiv handling handlar om rädsla som i sin tur handlar om att vilja ha större avstånd till det som besvärar hunden. Alltså, om hunden morrar så säger den - gå härifrån. Varför skäms människan över att hunden försöker komunicera på det enda sätt som den kan?

Hur kommer det sig då att människor tycker att man ska bestraffa en hund som visar dessa typer av beteenden? Attt bestraffa en hund som visar tydligt med sitt språk att den inte är bekväm med situationen är som att säga till hunden att den inte får vara rädd och att den inte får visa det. Vad som händer om man behandlar hunden så är ganska individuellt som jag skrev tidigare. Men generellt händer det en av två saker. Antingen slutar hunden och den hamnar i så kallad inlärd hjälplöshet, det vill säga, hunden lär sig att den inte kan kontrollera sin omgivning på något sätt och den ger upp mentalt, vilket leder till oerhört stort psyiskt lidande. Eller så blir hunden värre då den inte endast är rädd för saker i sin omgivning, utan även för det som ska vara hundens största trygghet - sin människa. Vilket i sin tur skapar både stort psyiskt lidande för hunden men också en människa som inte kan hantera situationen. Ofta blir våldet med dessa hundar värre och värre, människan trycker ner den i marken, stryper hunden, slår och sparkar hunden osv. Men hunden blir endast värre och värre i sitt beteende. 

Ska man då låta hunden morra och visa agressiva beteenden hela tiden istället? NEJ! Men allt handlar inte om att vi människor ska visa för vår hund om vad vi tycker att hunden får och inte får göra! Hundar har egna känslor och eget sätt att se på världen. Så i första hand måste alla respektera det! Sedan också skapa förståelsen att hundar har inget som helst behov av att kontrollera eller dominera oss, de har endast behov av att kontrollera sin egen omgivning. Alltså att vara trygg på alla sätt och vis och få möjlighet till komunikation. För hundar är ju smarta på det sättet. De lägger ner hela sina liv, från det att de öppnar ögonen, till att lära sig förstå oss och göra sig förstådda, medan människan vill bara bli hörd. Så lär dig vad din hund vill säga! Nästa gång du är på en hundutställning eller hundträff. Sätt dig på hundens nivå och titta på vad hundarna säger. Kommer du med din egen hund, titta på vad andra hundar säger till din hund innan du går fram med din egen och främst, ha respekt för hundarna! Hundar SKA inte av sig själv kunna klara av allt själva. 

Därtill vill jag ägen poängtera att en mycket stor del av hundar med rädsle och agressionsbeteendeproblem borde få en ordentlig fysiskt undersökning. Man har via forskning kommit fram till att ca 75% av problemhundar har problem med smärta i tex ryggen. Tänk er alla hård arbetande hundar som visar tecken på agressivitet som kan ha starka smärtor i kroppen. Varje gång någon av mina hundar plötsligt börjar visa överdrivna och oväntade agressivitetsbeteenden så ställer jag mig frågan, var har hunden ont? Varje gång har man kunnat påvisa en smärta, som efter behandling och tillfrisknande, även har tagit bort agressivitetsbeteendet. Många känner ju till Coda som ett bra exempel på det. Nu i vinter/vår började Kira bli en riktigt tjurig tjej som visade sig ha ont i ryggen (hon är på gott tillfrisknande och mår mycket bättre efter vila och har slutat vara så arg). Även vår Jerry har visat ömhet i ryggen vilket har kommit från att selen troligtvis har snedbelastat honom så nu ska han få vila och se så att han mår bättre. 
För tänk efter, hundarna kan inte med ord berätta var dom har ont. Men de är supertydliga med att något faktiskt är fel! Tänk d0ck på att alla veterinärer inte kan hitta felen så man ska i första hand besöka en fysioterapeut som kan känna igenom hunden. 

Som slutsatts på det hela så önskar jag att människor skulle sluta döma hunden utifrån dess beteenden och sluta även döma människor efter hundens beteenden. Om alla bara kunde respektera varandra och om normen skulle bli att man i första hand ska se efter hundens välmående, istället för att stoltsera med den "perfekta hunden" som beter sig perfekt, alltså sitter still och är tyst så skulle många av problemen i samhället med hundar lösa sig ganska fort. Om människorna var villiga till att lära sig att förstå vad våra hundar vill, istället för att bara bestraffa eller belöna sånt som VI tycker är rätt eller fel. För det som är rätt eller fel för dig, är inte det för hunden. 

Här kommer även några bra tips att tänka på när du är på till exempel utställning eller hundträff: 
Om du möter en morrande hund, håll avstånd. 
Om hunden brevid dig i utställningsringen morrar, håll större avstånd. 
Om din hund morrar, håll avstånd. 
När du kommer till en utställningsplats och hunden känner sig obekväm, börja med att stå en bit ifrån och låt hunden ta in alla intryck och sedan håll avstånd! 
Om du känner för att säga något negativt som kan göra en annan hundägare obekväm på grund av hundens uppförande, håll munnen stängd och håll avstånd. 
Ja ni förstår nog helt enkelt poängen med det hela :) 

Det jag skulle vilja se på en hundträff är hundägare som respekterar, kominicerar och berömmer varandra för att göra sitt bästa och arbeta på ett positivt sätt! 

Idag blir Actiniderna, Kira och Balders kull, 9 månader. Tiden rusar iväg från oss och valparna börjar bli både stora och vuxna. Anledningen till varför jag uppmärksammar en 9 månadersdag är för att det är just vid denna ålder de flesta känner av tonåren med sin hund. De börjar bli könsmogna, upptäcka omvärlden mer och har nu fått en högre energi. Ens lilla valp kan liksom börja bete sig som ett monster. Och alla som fram tills nu har klarat sig fint kan trösta sig med att det blir bättre! Först blir det värre, sen blir det bättre men sen blir det värre igen ett tag men sen så märker man att hunden blir vuxnare och mer sansad. 

För oss som har många hundar samtidigt kan märka av att det kan ibland bli lite spänningar mellan dem. Oftast inget allvarligt men de kan börja bli något tuffare mot varandra i denna period. Vilket man givetvis får ha  under uppsikt att det inte uppstår konflikter och bråk. För alla vet väl att tonåringar inte alltid tänker logiskt och de kan överreagera på småsaker. Men generellt brukar det gå över relativt harmlöst. Och ja! Våra hundar blir mer aktiva och kan sluta lyssna på oss. Men vi är liksom vana vid att hundarna inte alltid gör som man säger så vi tar det helt enkelt med en nypa salt :) 

Just nu kan man också märka av på grabbarna att det är lite jobbigt med könsmognaden här hemma då 4 av våra vuxna tikar är på väg in i löp. Då kan man säga att det flödar hormoner. Det värsta är ju innan. Hanarna vet exakt när tikarna ska löpa och de förbereder sig hormonellt i kroppen för att då kunna para tiken. Det måste vara jobbigt att gå igenom en könsmognad med alla hormonerna plus att få ett enormt rus av testorsteron när 4 fullvuxna tikar ska löpa. Vi förbereder oss just nu på totalt kaos i samband med löp. För om man förväntar sig det värsta så kan det ju bara bli bättre ;) 

Ha en härlig dag i regnet! 

Vid det här laget känns det som att man har kört in så många unghundar att man liksom redan kan och vet allt. Men oj vad fel man har! För varje ny hund så kommer en ny erfarenhet och vad kul det är! 

Nu har vi ju på gång att köra in våra unghundar ordentligt och så hjälper vi även till och kör in Calli också i draget. Det jag märker specifikt är hur stor skillnad det är på hur de växer upp mot hur lätt eller svårt det är att köra in hunden. Våra valpar är vana vid att dra i koppel och att det är stök och stoj runt dem. Medan Calli tycker att starten är läsklig om det är en annan hund med och så sliter hon inte lika hårt i selen på en gång. Men drar gör hon! Hon är en riktigt duktig tjej när hon kommer igång. Men nu i början är det helt enkelt jobbigt att ha en vuxen hund (eller ett syskon) brevid sig som hetsar upp sig. Vad gör man då? Jo man kör med Calli själv i lina och sen introducerar man en lugn, vuxen hund när hon är mer van vid det. 

Inkörning av hundar kan ta helt olika lång tid. Men jag brukar ge det ca 3-6 månader. Vi börjar med lätta och små uppgifter vid 6-7 månaders ålder och sedan ökar vi mer och mer fram till 1 års ålder då de kan springa lite längre. Vi kör in hundarna rätt så försiktigt då vi tycker att det är viktigare för hundarna att de har kul och inte skadas tidigt än att stressa på med längd. Däremot så är de klara för att springa ca 1-3 mil vid 18 månaders ålder, förutsatt att allt har gått bra! 

Draget är ju, precis som all annan träning, en inlärning. Så går man sakta fram i början så kommer hunden tillslut att lära sig att jobba riktigt bra! Sedan är det jätte skönt med hundar som bara jobbar och jobbar oavsett vad som händer i deras omgivning. Men man måste låta det ta tid! 

Som bild bjuder vi idag på Haskii och Kira, Son och Mor! I brist på en bra dragbild :) 

Ha en underbar lördag! 

Många har olika åsikter om hur Samojeden ska vara och hur de själva vill att den är. Men tittar man på ursprungsändamålet och vad rasen varit från början så kommer man ganska nära vilken typ av hund Samojeden åtminstone har varit. Sedan måste man också tänka på att föra fram hundar som är hälsosamma och som har förmågan att kunna leva ett fullgott liv i det syftet man önskar. Sedan är ju sanningen den att många avlar på olika saker beroende på eget tycke och tänk, vilket innebär att i långändan så sitter vi alla och mest tycker saker och vi alla har ju rätt? Eller?

Om man tittar på hur en ideal vildhund ser ut, kan man jämföra mycket till hur en ideal hund bör vara bland annat i storlek och vikt. Då brukar man säga att en ideal hund har en vikt som ligger mellan 15-20 kg. Det innebär även alltså att egentligen är en hunds kropp ämnad för att ligga på ca 15-20 kg och så fort en hund blir större eller mindre så får den olika typer av problem. Stora hundar har ofta problem med hjärtat och andra organ som inte orkar upperätthålla balansen i en stor hundkropp och en liten hund får liknande problem men åt andra hållet. Ofta i ras aveln så är vi människor fixerade vid storleken hos hundar. Antingen ska så det vara JÄTTE litet eller JÄTTE stort. Men ingen av dessa är egentligen ultimat för hunden. 

Givetvis ska vi ta rasstandarden i tanke också i avelsarbete men överlag kan man ju säga att avla på riktigt stora hundar, eller alldeles för små för den delen också. Egentligen endast handlar om vad vi själva vill ha, inte vad som är bra för hunden. För stora Samojeder blir för tunga, håller inte likna länge (på grund av belastningen för kroppen) och det tar mycket mer energi för en sådan hund att orka prestera lika mycket som en mindre av samma ras. Stora hundar kan ibland ses som lugnare, men ofta handlar det även om hjärtats funktion, att hjärtat inte klarar av att hålla igång en för stor kropp. Självklart pratar jag nu om extrema fall. Men man ska endå tänka på varför man vill ha större och större hundar. 

Jag själv föredrar en medestor typ av Samojed. Dessa hundar som ligger på mellan 18-20 kg för tik och 20-23 kg för hane. Varför? Jo för att dessa hundar är lätta i kroppen och är ofta mycket smidigare och håller bättre. Självklart är inte en 20 kg hane lika stark som en 30 kg hane. Alla förstår ju att större är starkare. Men då handlar det mestadels om att denna hund kan dra starkare en kortare sträcka (2-3 mil) och blir sedan tyvärr trött medan en 20 kg hane kan tuffa på mycket längre distanser. För den slipper även dra runt på sin egen vikt, som den faktiskt inte har nytta för i extrema förhållanden, som våra hundar ska klara av. 

Så därför, om någon undrar, så föredrar jag inte jätte stora hundar. Mer än ofta får vi nu kommentarer på Björn att han är så fin, stor och maffig. Han är en valp på 9 månader, 25 kg och ca 63 cm hög. Som färdigvuxen kommer han att ligga på ca 28-30 kg och minst 65 cm. Visst är det lite maffigt, men hur gynnar det honom att vara så stor? Han är långsammare, inte lika uthållig och har mer vikt att bära runt på. Han är inte heller lika smidig. 

Så är större verkligen bättre?                    

Detta ämne skulle man kunna skriva mycket mer om. Men det får vi ta någon annan gång :) 

Som uppfödare bär man ett enormt ansvar över vilka val man gör i sin avelsverksamhet. Man ser till att nya liv kommer till världen och det ska man inte ta med lätthet. När vi väljer hane till våra tikar så försöker vi alltid se till att inte bara välja två "perfekta" hundar, utan två hundar som tillsammans skulle, genetiskt, ge god avkomma. Vi tror på det vi gör! Även om man, som jag anser, har råd att även göra misstag, så anser jag att vi har hittills gjort bra val. Självklart kan man inte se in i framtiden men endå måste man ha förtroende över vilka val man gör och kunna stå för det man gör. Både för sig själv men även för andra. 

Därför är vi otroligt glada över att få tillkännage att Jerry ska bli pappa! Han ska paras med en mycket vacker tik som heter Akuti! 

Detta blev bestämt efter att vi träffades igår i Karlstad med hundarna och de fick träffa Jerry och vi fick träffa Akuti. Förrutom att Jerry blev väldigt kär i sin nya fästmö så tyckte även vi väldigt mycket om henne! Hon är precis den typen som vi föredrar och vill se gå vidare i avel! Både mentalt och fysiskt. 

Akuti är en stor tik med gott självförtroende. Har en perfekt balans mellan lugn och aktiv och är stabil som en sten! Och ska man prata om fysik och päls så kan jag bara säga WOW! Vilken brud! 

Så nu väntar vi på att löpet ska sätta igång och sen så får vi alla hålla tummarna för att allt ska gå som bäst! 

Det var ju nyss som valparna föddes och såg ut som små korvar! Tiden går så fort och nu är våra yngsta snart 9 månader! Ami  har löpt och båda grabbarnagrus, Björn och Haskii, har blivit män och lyft på benet. Mina små män! Som matte blir jag lika stolt varje gång man ser sina älskade fågelungar lyfta för första gången! Alltså på benet då.. 

Med könsmognad kommer ju som många vet, jobbiga saker, men av någon anledning fokuserar jag ofta på de positiva. Främst att de ofta är fullständigt rumsrena så fort de börjat löpa eller lyft på benet men också en viss psykisk mognad. Den värsta, känsliga åldern är liksom förbi och man kan börja påfresta dem på ett annat sätt. Inte just nu då de är i könsmognaden men om ett tag när det är över. Man märker ofta denna mognad med ett lugn som är svårt att förklara. Men lite som att valpen över natten blir en gnutta vuxen och lite mer sansad. För alla som har haft en unghund efter könsmognad kanske detta låter konstigt då hundens mest aktiva tid i livet börjar nu, och så är det, men de avger en känsla av att kunna hantera saker bättre och lugnare trotts att de är intensiva. Lite som att de har plötsligt lärt sig att ta lite mer ansvar över sig själv och inte är så försvarslösa valpar. 

Just under könsmognad, de veckorna eller månaden, som hundens hormoner flyger runt och skapar kaos i kroppen. Måste man tänka på att inte påfresta hunden med något nytt alls. Helt bara ta det lugnt och ge hunden fysisk motion. Detta är en jobbig fas som kan ställa till med mycket. Hunden kan börja göra utfall mot hundar, människor, bli rädd för saker som den inte varit rädd för, sticka till skogs osv. Därför ska man inte utsätta hunden för för mycket nya intryck utan bara ta det lugnt! Det är vid denna tid som hundar skapar mest problembeteenden. När det är över kan man köra på och leva som vanligt igen. 

Men jag förstår inte vart tiden tar vägen! De var ju söta små valpar! SMÅ! Även om det är skönt att alla kisspölar och allt sånt är över, så förvånas man endå över hur fort tiden går. Men samtidigt kan jag endå nu börja slappna av lite och vara stolt över allt jobb man återigen lagt ner på att ha 3 valpar samtidigt som ska lära sig allt i världen och alla rutiner i hemmet. Snart kommer ju nya valpar , fast denna gång har vi sagt att vi bara ska behålla en. Hur det nu ska gå! Jag vet knappt längre hur man skulle göra om man bara hade en valp, det skulle vara svårt, då jag är van vid att ha 3-4 åt gången. Men det kanske blir lite skönt endå!

Ha en trevlig dag!