Idag blir Actiniderna, Kira och Balders kull, 9 månader. Tiden rusar iväg från oss och valparna börjar bli både stora och vuxna. Anledningen till varför jag uppmärksammar en 9 månadersdag är för att det är just vid denna ålder de flesta känner av tonåren med sin hund. De börjar bli könsmogna, upptäcka omvärlden mer och har nu fått en högre energi. Ens lilla valp kan liksom börja bete sig som ett monster. Och alla som fram tills nu har klarat sig fint kan trösta sig med att det blir bättre! Först blir det värre, sen blir det bättre men sen blir det värre igen ett tag men sen så märker man att hunden blir vuxnare och mer sansad. 

För oss som har många hundar samtidigt kan märka av att det kan ibland bli lite spänningar mellan dem. Oftast inget allvarligt men de kan börja bli något tuffare mot varandra i denna period. Vilket man givetvis får ha  under uppsikt att det inte uppstår konflikter och bråk. För alla vet väl att tonåringar inte alltid tänker logiskt och de kan överreagera på småsaker. Men generellt brukar det gå över relativt harmlöst. Och ja! Våra hundar blir mer aktiva och kan sluta lyssna på oss. Men vi är liksom vana vid att hundarna inte alltid gör som man säger så vi tar det helt enkelt med en nypa salt :) 

Just nu kan man också märka av på grabbarna att det är lite jobbigt med könsmognaden här hemma då 4 av våra vuxna tikar är på väg in i löp. Då kan man säga att det flödar hormoner. Det värsta är ju innan. Hanarna vet exakt när tikarna ska löpa och de förbereder sig hormonellt i kroppen för att då kunna para tiken. Det måste vara jobbigt att gå igenom en könsmognad med alla hormonerna plus att få ett enormt rus av testorsteron när 4 fullvuxna tikar ska löpa. Vi förbereder oss just nu på totalt kaos i samband med löp. För om man förväntar sig det värsta så kan det ju bara bli bättre ;) 

Ha en härlig dag i regnet! 

Vid det här laget känns det som att man har kört in så många unghundar att man liksom redan kan och vet allt. Men oj vad fel man har! För varje ny hund så kommer en ny erfarenhet och vad kul det är! 

Nu har vi ju på gång att köra in våra unghundar ordentligt och så hjälper vi även till och kör in Calli också i draget. Det jag märker specifikt är hur stor skillnad det är på hur de växer upp mot hur lätt eller svårt det är att köra in hunden. Våra valpar är vana vid att dra i koppel och att det är stök och stoj runt dem. Medan Calli tycker att starten är läsklig om det är en annan hund med och så sliter hon inte lika hårt i selen på en gång. Men drar gör hon! Hon är en riktigt duktig tjej när hon kommer igång. Men nu i början är det helt enkelt jobbigt att ha en vuxen hund (eller ett syskon) brevid sig som hetsar upp sig. Vad gör man då? Jo man kör med Calli själv i lina och sen introducerar man en lugn, vuxen hund när hon är mer van vid det. 

Inkörning av hundar kan ta helt olika lång tid. Men jag brukar ge det ca 3-6 månader. Vi börjar med lätta och små uppgifter vid 6-7 månaders ålder och sedan ökar vi mer och mer fram till 1 års ålder då de kan springa lite längre. Vi kör in hundarna rätt så försiktigt då vi tycker att det är viktigare för hundarna att de har kul och inte skadas tidigt än att stressa på med längd. Däremot så är de klara för att springa ca 1-3 mil vid 18 månaders ålder, förutsatt att allt har gått bra! 

Draget är ju, precis som all annan träning, en inlärning. Så går man sakta fram i början så kommer hunden tillslut att lära sig att jobba riktigt bra! Sedan är det jätte skönt med hundar som bara jobbar och jobbar oavsett vad som händer i deras omgivning. Men man måste låta det ta tid! 

Som bild bjuder vi idag på Haskii och Kira, Son och Mor! I brist på en bra dragbild :) 

Ha en underbar lördag! 

Många har olika åsikter om hur Samojeden ska vara och hur de själva vill att den är. Men tittar man på ursprungsändamålet och vad rasen varit från början så kommer man ganska nära vilken typ av hund Samojeden åtminstone har varit. Sedan måste man också tänka på att föra fram hundar som är hälsosamma och som har förmågan att kunna leva ett fullgott liv i det syftet man önskar. Sedan är ju sanningen den att många avlar på olika saker beroende på eget tycke och tänk, vilket innebär att i långändan så sitter vi alla och mest tycker saker och vi alla har ju rätt? Eller?

Om man tittar på hur en ideal vildhund ser ut, kan man jämföra mycket till hur en ideal hund bör vara bland annat i storlek och vikt. Då brukar man säga att en ideal hund har en vikt som ligger mellan 15-20 kg. Det innebär även alltså att egentligen är en hunds kropp ämnad för att ligga på ca 15-20 kg och så fort en hund blir större eller mindre så får den olika typer av problem. Stora hundar har ofta problem med hjärtat och andra organ som inte orkar upperätthålla balansen i en stor hundkropp och en liten hund får liknande problem men åt andra hållet. Ofta i ras aveln så är vi människor fixerade vid storleken hos hundar. Antingen ska så det vara JÄTTE litet eller JÄTTE stort. Men ingen av dessa är egentligen ultimat för hunden. 

Givetvis ska vi ta rasstandarden i tanke också i avelsarbete men överlag kan man ju säga att avla på riktigt stora hundar, eller alldeles för små för den delen också. Egentligen endast handlar om vad vi själva vill ha, inte vad som är bra för hunden. För stora Samojeder blir för tunga, håller inte likna länge (på grund av belastningen för kroppen) och det tar mycket mer energi för en sådan hund att orka prestera lika mycket som en mindre av samma ras. Stora hundar kan ibland ses som lugnare, men ofta handlar det även om hjärtats funktion, att hjärtat inte klarar av att hålla igång en för stor kropp. Självklart pratar jag nu om extrema fall. Men man ska endå tänka på varför man vill ha större och större hundar. 

Jag själv föredrar en medestor typ av Samojed. Dessa hundar som ligger på mellan 18-20 kg för tik och 20-23 kg för hane. Varför? Jo för att dessa hundar är lätta i kroppen och är ofta mycket smidigare och håller bättre. Självklart är inte en 20 kg hane lika stark som en 30 kg hane. Alla förstår ju att större är starkare. Men då handlar det mestadels om att denna hund kan dra starkare en kortare sträcka (2-3 mil) och blir sedan tyvärr trött medan en 20 kg hane kan tuffa på mycket längre distanser. För den slipper även dra runt på sin egen vikt, som den faktiskt inte har nytta för i extrema förhållanden, som våra hundar ska klara av. 

Så därför, om någon undrar, så föredrar jag inte jätte stora hundar. Mer än ofta får vi nu kommentarer på Björn att han är så fin, stor och maffig. Han är en valp på 9 månader, 25 kg och ca 63 cm hög. Som färdigvuxen kommer han att ligga på ca 28-30 kg och minst 65 cm. Visst är det lite maffigt, men hur gynnar det honom att vara så stor? Han är långsammare, inte lika uthållig och har mer vikt att bära runt på. Han är inte heller lika smidig. 

Så är större verkligen bättre?                    

Detta ämne skulle man kunna skriva mycket mer om. Men det får vi ta någon annan gång :) 

Som uppfödare bär man ett enormt ansvar över vilka val man gör i sin avelsverksamhet. Man ser till att nya liv kommer till världen och det ska man inte ta med lätthet. När vi väljer hane till våra tikar så försöker vi alltid se till att inte bara välja två "perfekta" hundar, utan två hundar som tillsammans skulle, genetiskt, ge god avkomma. Vi tror på det vi gör! Även om man, som jag anser, har råd att även göra misstag, så anser jag att vi har hittills gjort bra val. Självklart kan man inte se in i framtiden men endå måste man ha förtroende över vilka val man gör och kunna stå för det man gör. Både för sig själv men även för andra. 

Därför är vi otroligt glada över att få tillkännage att Jerry ska bli pappa! Han ska paras med en mycket vacker tik som heter Akuti! 

Detta blev bestämt efter att vi träffades igår i Karlstad med hundarna och de fick träffa Jerry och vi fick träffa Akuti. Förrutom att Jerry blev väldigt kär i sin nya fästmö så tyckte även vi väldigt mycket om henne! Hon är precis den typen som vi föredrar och vill se gå vidare i avel! Både mentalt och fysiskt. 

Akuti är en stor tik med gott självförtroende. Har en perfekt balans mellan lugn och aktiv och är stabil som en sten! Och ska man prata om fysik och päls så kan jag bara säga WOW! Vilken brud! 

Så nu väntar vi på att löpet ska sätta igång och sen så får vi alla hålla tummarna för att allt ska gå som bäst! 

Det var ju nyss som valparna föddes och såg ut som små korvar! Tiden går så fort och nu är våra yngsta snart 9 månader! Ami  har löpt och båda grabbarnagrus, Björn och Haskii, har blivit män och lyft på benet. Mina små män! Som matte blir jag lika stolt varje gång man ser sina älskade fågelungar lyfta för första gången! Alltså på benet då.. 

Med könsmognad kommer ju som många vet, jobbiga saker, men av någon anledning fokuserar jag ofta på de positiva. Främst att de ofta är fullständigt rumsrena så fort de börjat löpa eller lyft på benet men också en viss psykisk mognad. Den värsta, känsliga åldern är liksom förbi och man kan börja påfresta dem på ett annat sätt. Inte just nu då de är i könsmognaden men om ett tag när det är över. Man märker ofta denna mognad med ett lugn som är svårt att förklara. Men lite som att valpen över natten blir en gnutta vuxen och lite mer sansad. För alla som har haft en unghund efter könsmognad kanske detta låter konstigt då hundens mest aktiva tid i livet börjar nu, och så är det, men de avger en känsla av att kunna hantera saker bättre och lugnare trotts att de är intensiva. Lite som att de har plötsligt lärt sig att ta lite mer ansvar över sig själv och inte är så försvarslösa valpar. 

Just under könsmognad, de veckorna eller månaden, som hundens hormoner flyger runt och skapar kaos i kroppen. Måste man tänka på att inte påfresta hunden med något nytt alls. Helt bara ta det lugnt och ge hunden fysisk motion. Detta är en jobbig fas som kan ställa till med mycket. Hunden kan börja göra utfall mot hundar, människor, bli rädd för saker som den inte varit rädd för, sticka till skogs osv. Därför ska man inte utsätta hunden för för mycket nya intryck utan bara ta det lugnt! Det är vid denna tid som hundar skapar mest problembeteenden. När det är över kan man köra på och leva som vanligt igen. 

Men jag förstår inte vart tiden tar vägen! De var ju söta små valpar! SMÅ! Även om det är skönt att alla kisspölar och allt sånt är över, så förvånas man endå över hur fort tiden går. Men samtidigt kan jag endå nu börja slappna av lite och vara stolt över allt jobb man återigen lagt ner på att ha 3 valpar samtidigt som ska lära sig allt i världen och alla rutiner i hemmet. Snart kommer ju nya valpar , fast denna gång har vi sagt att vi bara ska behålla en. Hur det nu ska gå! Jag vet knappt längre hur man skulle göra om man bara hade en valp, det skulle vara svårt, då jag är van vid att ha 3-4 åt gången. Men det kanske blir lite skönt endå!

Ha en trevlig dag!